(jag har försökt att registrera mig på det svenska BDDforumet för att skriva där men inte lyckats så jag gör såhär istället. det kommer väl fram på google vid sökning och kommentarer på kommentarer kan alltid göras. det är inte meningen att jag ska ha en egen blogg om mitt liv eller sjukdomen i det men då det inte är första gången jag misslyckats att komma åt att skriva inlägg i forumet så vill jag ändå få ut det på något sätt. jag har inte hittat kontaktuppgifter till någon där heller men skulle gärna kunna skriva där om någon därifrån någonsin hittar hit och kan hjälpa)

Jag har länge förstått att känslan att inte bli tagen för livsduglig är någonting som kommer utifrån, ständigt överblickande i beskrivningar av dem som inte riktigt vill känna igen sig i andras s.k. oförmåga att ha ett bättre liv, alternativt tar för givet att de har kriterier att tala för alla eller andra, och att tala över den sjuke.

Jag har själv avstått att utbreda mig om min BDD de år sjukdomen närvarat för att inte istället känna förtröstan i den på fel sätt när andra har samma problem, men utöver att det som jag nu fann behov att tala om är någonting jag hade velat att man sagt mig istället för andra saker i samband med diagnosen för att underlätta en förbättring så har det antagligen också bara försvunnit ännu ett tillvägagångssätt att tala med andra i ord med egen rätt.

Min uppfattade instängdhet var den enda trygghet jag (trodde att jag) fick ha. Men man påverkas av andras synpunkter eller (av)reaktioner även indirekt och på sätt som man kanske mer känner än ser, fokus missriktas och jag är övertygad om att det inte hjälper att blunda för det.

Ett intryck jag ofta får är att det verkar som att uppfattningen att ”sjuka” inte sätter sig över andra (även om det gäller mindre för andra 'sortes' sjuka så är det närvarande indirekt i uppfattningen om den sjuke) verkar övertyga folk om att de kan tala om att de sjuka enbart och uteslutande kan göra motsatsen vilket i sin tur skulle ge dem rätt att bevara detta förhållande för att till synes förstå.

Det finns också enligt mig brister i diagnosbeskrivningarna man hittar till online. Tex:

Formuleringar som ”förstås” men inte hjälper; 

den ”självupplevda” fulhet som bara finns i den egna betraktelsen – hur ska detta bryta med just det egna? Mitt läsande av sådant var lika spydigt då diagnosen var relevant för mig som nu. ”Hoppet” syns som story utan att någon tar till sig, redan där märks ett hån av. 

Det svåra är just det mångbottnade uppläggsbehovet av tonvikt som måste nå dysmofobikern,

inte ”betraktarna” av dysmorfobi - 
Alltså att det går långt över utseendefixeringen in i det sociala, att det är där det börjar och inte tvärtom. Inte som i att ”alla tycker att jag är ful” utan som i att man fått mig att fokusera negativt 
på mitt utseende när det faktiskt finns bättre saker att fokusera på. Manipulation internaliserad, 
i brist på bättre ämnen utifrån. 

Jag har aldrig blivit diagnosticerad eftersom ingen långvarig kontakt med vården någonsin upprättats; varken den egna problematiken (för dem som jag kommer i kontakt med har sin problematik att bemöta mig) som kommer sig av fixering på utseendet – som inte längre finns men år av isolering och utstötthet har lämnat sina spår – och vårdens svårframkomlighet och avgifter för nästan ingenting alls har misslyckats med att göra mig särskilt envis att söka hjälp eller engagera mig, så ungefär på det sätt som jag sällan har behövt konfrontera det förväntat problematiska med uppfattningen om mitt utseende iom. isoleringen så har jag aldrig behövt ta ställning till om det varit nödvändigt med en diagnos. En missriktad uppmärksamhet kan försvåra mycket både privat och i samhället och det borde vara uppenbart varför jag skulle kunna ta illa upp när diagnoser görs till en etikettfråga om ”Hur man ska göra, vad man får säga och inte säga, hur man ska reagera och så vidare.”

Något konkret jag skulle ha gjort annorlunda om jag förstod betydelsen av det och orkat det är att se till att saker blev gjorda ändå; studierna tex. Jag hade sett till att få studera på distans så länge jag inte tog mig till skolan. Praktiska val vid sidan av bör göras tydliga... och finnas till hands – distansstudier skulle ha hjälpt (inget är slutgiltigt och uteslutande!!!!!! - även om de som vill hålla undan avvikande problem kanske vill det -). Det är som med att sätta någon sjuk i arbete osv, avkrävandet måste bli mer självklart. Jag förlorade istället helt min skolgång och när ängslan avtog har jag enbart haft möjligheter att göra om allt igen med alla vuxna praktiska svårigheter.

Jag kan tycka att inblandningen av vuxna i skolan och tex. BUP kunde ha sett annorlunda ut för att inte bara finnas där som bevis på att de vet att jag finns utan för att effektivt vara till nytta.. Engagemanget utifrån och runtomkring måste nog dessutom införlivas och kännas verklig, vara naturlig, inte som specialstöd för en handikappad; verklig inte övertydligen riktad på ett ansträngt sätt. Uppmärksamheten kommer inte att tas lätt på för den med BDD.

Min tillvaro hade alltid andra bristande omständigheter som framför allt bidrog till att ödelägga min psykiska hälsa och min omgivning var inte enbart trivsam men utseendet var den märkbaraste översynen som tillkom mig, även om jag kanske hade behövt en bättre formulering för att problematiken mer direkt skulle synliggöras än vad jag kan se som en mer tillgänglig uppfattning idag.

En uppfattning om själva BDDn var och kanske fortfarande är iaf detta. Utseendet var varken enormt intagande eller otillständigt motbjudande vilket gjorde det möjligt att se åt båda extremer. Något fängslande i det normala, det är vad som krävs. Något mindre smidigt. Det jag tyckte mig behöva se upplevdes och stannade inte som idel tillbakavisad vilja, men då möjligheten till den andra extremen också kunde uppenbara sig hamnade en i någon slags traumatisk koma för att den där upplevelsen inte gick att göra sig av med.

Dysmorfobin gav sig tillkänna utan att specificera något förstörande (jag skolkade enbart pg av övertygelsen att mitt utseende hade kunnat vara mer tillräckligt för att bli bättre bemött) – det dröjde att utmärka vad som skulle förbättras för en bättre helhet, dvs. det avgjordes måhända men riktades inte i praktiken, så att säga, från början. Det var i samband med att jag börjat sminka mig så mycket vid tolv att jag inte kunde känna igen mitt sminkade ansikte i mitt osminkade, uppmärksamheten riktades inte först på former utöver hudens släthet. När jag var tio fick jag hudproblem och det var redan obehagligt, jag ”kliade” sönder min panna och fick röda utslag. Så sminkandet handlade kanske främst om att täcka över. Att se andra med orörda utslag (vilket iof. hände lite senare om än det fanns en ett år yngre tjej som då jag var elva hade samma sorts utslag) förvånade mig alltid – jag tålde det inte, så det dröjde längre för mig att läka dem.

(Redan när jag var elva plockade jag mina ögonbryn och vi sminkade oss vilket kan ha lämnat något sorts intryck i mig. Bara en sån förändring tycktes göra skillnad både i min och andras fokusering)

Jag vet inte precis när utseendet som sådant började spela en känslomässig betydelse. Alla engångsmöten med BUP och senare psykologer som besöktes sällan men var fler eftersom jag aldrig gick mer än någon gång antagligen med taxi eller en ångest som måste beskrivas närmare för den var inte direkt utan väldigt omständlig (allt är kanske sagt), till dem sa jag alltid först och främst och kanske var det inte mycket mer som blev sagt att jag aldrig fick stanna på en plats och en skola iom. min mors geografiska anpassning till både utbildning och jobb och våra flyttar fram och tillbaka mellan Stockholm och Skåne (ännu en orsak till skiftande vårdrepresentanter), tom. förändringen i sexan tog jag upp som smått traumatisk då man splittrade våra vänskapsförbindelser iom. nya klasser (mer finns att säga om något här återkommande men det blir kanske för djuplodande)

Det viktigaste för mig har ändå varit att undvika umgänge och inblandning med allt som jag anser håna min livsutveckling och förringar mig. Det kan så vara att det inte sker så medvetet alltid men det är väl också då de mest drabbade har företräde till förtroende. 

Det har inte blivit mycket kvar för mig men ensamheten känns mindre ovärdig än att leva i ångest för falsk vänskap, och med en känslig bakgrund går det inte att kompromissa om jag inte ska riskera att förlora min tro på att någonting bättre är möjligt.